| Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Kronobergs län (G) EVIIAAAD:11 (1624-1634) Bild 382 / sid 17 (AID: v49319.b382.s17, NAD: SE/VALA/0382503) |
16v
Sist framkom hederligh och Wellerdh herr Jonn i Liunga
Capellan, huilken effter rettens begäran talladhe medh
dhen fången, Nils Pederßon på hans ytersta, tå afladhe
herr Jon sin Edh på booken, at han wille seija san-
ningen, och berettar sålunda, at när han kom in till fån-
gen, lågh han i duala, och jnthet suaradhe? tå togh
en fougdekarll Prijßbo Jönßon vthj honom och sade Ligger
tu och döllier tigh, suara Presten, tå reste Nilß Pß
sigh hasteligen vp i benken, och föll backlenges med Nacken
vdhj ett senge brädhe; Tå frågade herr Jonn huadom
han kommen wara, han bekiende och sade sitt Nampn
Sedan frågadhe han honom om han hade tagett förgifft
han nekadhe; omsider begeradhe han Sacramentett, herr
Jonn suaradhe wilt tu giöra en Christeligh bottferdigh
bekiennelsse, skall tu thet få; tå Bleff Nils Pederßon
möcket suagh på målett, och fougdakarllen stodh ther hoos
och sadhe kan skee han will jnghet bekienna, för än fol-
ket war vthgångett, och han bad folket gåå vtt.
Sedan lutadhe Presten nedh till honom, frågandes huadh
siukdom, han hade, tå suarade Jagh togh till migh, pre-
sten sade huadh, han suarade åter, Jagh togh till migh
Presten sade huadh, tå suarade han med ljten macktt
mercurium.
Jthem bewiste Prijßbo Jönsen medh sin Edh, at han stod
och hörde på Nilß Pederßon bekiende för Presten at han
togh mercurium till sigh; och när han hade legat een
lijten stund, begeradhe han drijka, och när Jöns kom
fram med drijkatt, för måtte han jnthet drijka, vthan
sadhe förer samman hestarna, thetta war hans sista ord.
Jthem effter det at Jacob Bagge och hustru Karin hans
dotter endteligen tillmäta Laße i Stönia, at han hafuer
dräpett hennes man, och at han af hans handwerk
Capellan, huilken effter rettens begäran talladhe medh
dhen fången, Nils Pederßon på hans ytersta, tå afladhe
herr Jon sin Edh på booken, at han wille seija san-
ningen, och berettar sålunda, at när han kom in till fån-
gen, lågh han i duala, och jnthet suaradhe? tå togh
en fougdekarll Prijßbo Jönßon vthj honom och sade Ligger
tu och döllier tigh, suara Presten, tå reste Nilß Pß
sigh hasteligen vp i benken, och föll backlenges med Nacken
vdhj ett senge brädhe; Tå frågade herr Jonn huadom
han kommen wara, han bekiende och sade sitt Nampn
Sedan frågadhe han honom om han hade tagett förgifft
han nekadhe; omsider begeradhe han Sacramentett, herr
Jonn suaradhe wilt tu giöra en Christeligh bottferdigh
bekiennelsse, skall tu thet få; tå Bleff Nils Pederßon
möcket suagh på målett, och fougdakarllen stodh ther hoos
och sadhe kan skee han will jnghet bekienna, för än fol-
ket war vthgångett, och han bad folket gåå vtt.
Sedan lutadhe Presten nedh till honom, frågandes huadh
siukdom, han hade, tå suarade Jagh togh till migh, pre-
sten sade huadh, han suarade åter, Jagh togh till migh
Presten sade huadh, tå suarade han med ljten macktt
mercurium.
Jthem bewiste Prijßbo Jönsen medh sin Edh, at han stod
och hörde på Nilß Pederßon bekiende för Presten at han
togh mercurium till sigh; och när han hade legat een
lijten stund, begeradhe han drijka, och när Jöns kom
fram med drijkatt, för måtte han jnthet drijka, vthan
sadhe förer samman hestarna, thetta war hans sista ord.
Jthem effter det at Jacob Bagge och hustru Karin hans
dotter endteligen tillmäta Laße i Stönia, at han hafuer
dräpett hennes man, och at han af hans handwerk
17r
haffwer taget dödhen; derföre vthfeste Laße een
12 Manna Edh at han aldrigh slogh Nils Pederßon
lijtett eller stortt, och at han icke war williandes
eller wållandes i hans dödh.
Jthem vthfeste Erland Nilßon een 12 Manna Edh
at han jnthet, slogh honom lijtett eller möckett, och
eij war wållandes i hans dödh.
Kom för Retta Måns i Suanarydt, och Oluf Rutt i dala
ifrån Ößboo heredtt, och klagade at en Söldatt Swen
Gudmundßon, Anders i häraltt, Suen i Heßlutt, och Oluf
Anderßon, fordom Skogfougde her i Synnerbo heradtt
och Anders i felleßhullt, öffwerföllo förbede gambla
fendrich, och hans selskaph af berådde modh, och Suen
Gunnaßon språngh in på fendrijken, och föruerkadhe honom
hans veria ifrån, och genast hugh ådt huffuudett, och han
höltt, armen fhöre och fijck några hugh, och dhe andre an-
föllo selskapen, och skingradhe deras fordonskaph huar för
sigh, så hendhe sigh, at sedan dhe hade sankatt sigh och legdtt
af deras klöff, så kom åter Swen Gummaßon annor
gångh, och öffwerföll fendrijken i benet, dher han Lågh på
sin kappa, och högh honom mädhan han lågh öffwer härana
medh hans egen veria ett stortt såår, sedan fullfolgde
medh hugh, så at fendrijkens dotter gaff sigh ther emellan
henne högh han härarna, et holl på trågen, och et
styngh gönom förklädhett; tå ropadhe hon och sade fa-
der löper han hugger eder ihell, Tå loph fendrijken
ned ådt een moße, menandhes få någott i handhen,
Swen Loph honom vp ther moste han tigga sitt liff,
Men verian Rånte han och henne behöltt, och altt
her till behållett. Detta blef vpsatt till dhe
andhre komma tillstädes.
12 Manna Edh at han aldrigh slogh Nils Pederßon
lijtett eller stortt, och at han icke war williandes
eller wållandes i hans dödh.
Jthem vthfeste Erland Nilßon een 12 Manna Edh
at han jnthet, slogh honom lijtett eller möckett, och
eij war wållandes i hans dödh.
Kom för Retta Måns i Suanarydt, och Oluf Rutt i dala
ifrån Ößboo heredtt, och klagade at en Söldatt Swen
Gudmundßon, Anders i häraltt, Suen i Heßlutt, och Oluf
Anderßon, fordom Skogfougde her i Synnerbo heradtt
och Anders i felleßhullt, öffwerföllo förbede gambla
fendrich, och hans selskaph af berådde modh, och Suen
Gunnaßon språngh in på fendrijken, och föruerkadhe honom
hans veria ifrån, och genast hugh ådt huffuudett, och han
höltt, armen fhöre och fijck några hugh, och dhe andre an-
föllo selskapen, och skingradhe deras fordonskaph huar för
sigh, så hendhe sigh, at sedan dhe hade sankatt sigh och legdtt
af deras klöff, så kom åter Swen Gummaßon annor
gångh, och öffwerföll fendrijken i benet, dher han Lågh på
sin kappa, och högh honom mädhan han lågh öffwer härana
medh hans egen veria ett stortt såår, sedan fullfolgde
medh hugh, så at fendrijkens dotter gaff sigh ther emellan
henne högh han härarna, et holl på trågen, och et
styngh gönom förklädhett; tå ropadhe hon och sade fa-
der löper han hugger eder ihell, Tå loph fendrijken
ned ådt een moße, menandhes få någott i handhen,
Swen Loph honom vp ther moste han tigga sitt liff,
Men verian Rånte han och henne behöltt, och altt
her till behållett. Detta blef vpsatt till dhe
andhre komma tillstädes.
| Källa: Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Kronobergs län (G) EVIIAAAD:11 (1624-1634) Bild 382 / sid 17 (AID: v49319.b382.s17, NAD: SE/VALA/0382503) |